Idag har Saraband åter en öppen kommandobrygga. Mats har inget emot att känna havsluften i håret.

M/Y Saraband värd att rädda

Artiklar ur tidningen | Ur nummer: 9/2011
Text och foto Anders Jelving

Saraband är en spansk dans från 1500-talet. Då var den vild, sexig och snabb. För ackompanjemanget stod gitarr, kastanjetter och sång. Den förbjöds senare på grund av sin obscenitet. Under 1600-talet spreds den till det franska hovet och dök 1612 upp i den franska hovbaletten i Michael Praetorius Terpsichore. Då var den nedtonad och framfördes långsammare och allvarligare. Den utförs numera långsamt och värdigt.
Kanske var det så den gode översten David Herbert von Schinkel på Tidö slott såg på sin nyinköpta båt när han gav henne nytt namn 1949.
Byggd 1914 hade hon redan flera namn- och ägarbyten bakom sig. Beställare var maskiningenjör P G Blomberg, bosatt i Liljeholmen i Stockholm. Han döpte båten till det inte så klingande namnet PEGE. Där förblev hon bara året ut innan hon fick en ny ägare i en annan ingenjör. Det var H Lamby som tog över rodret och båten fick nu namnet Elly.
Några år senare, 1919, bytte hon åter ägare. Det var konsul R Göthe i Norrköping som halade upp lädret. Ny ägare, nytt namn. Konsuln döpte om Elly till Butterfly.

Hon blev kvar i hans ägo till 1931 då en vän tog över ägarskapet. Nu stod det E Montgomery på ägarhandlingarna och snart initialerna EM på namnskylten. 1936 sprang Montgomery runt hörnet och båten köptes av direktör S Lundberg från Valdemarsvik. Han gav henne sin dotters smeknamn och EM blev Mayna. Men han lät sig inte nöjas med det. Två år efter införskaffandet skulle den vackra motoryachten moderniseras. De runda ventilerna i salongssidorna blev större och rektangulära. Runt den öppna kommandobryggan lät han montera vindrutor.
Direktören från Valdemarsvik, som var den som hittills ägt henne längst, sålde henne 1949 till redan nämnda von Schinkel. Hon fick nu sitt namn Saraband och fick dessutom skrovet vitmålat. En vanlig åtgärd för att spara på den UV-känsliga mahognyn och kapa ett par timmar på vårrustningen. Hon moderniserades ytterligare och bytte ägare igen redan 1951. Ett flertal ägare följde innan hon slutligen hamnade torrsatt i Blekinge 1992.
Där blev den 14 meter långa yachten stående tills Mats Nygård från Stockholm tog tag i henne 1998. Mats kände väl till båten som han vid ett flertal tillfällen haft förmånen att gästa som passagerare.
Den 11 meter långa Viktor Israelsson-ritade båten som varit familjens semesternöje var urvuxen och avyttrad.
Ett samtal till Ronneby och i augusti månad var Saraband på väg hem till sin födelsestad.
Hon ritades av C G Pettersson och byggdes på Fittja båtvarv i finaste hondurasmahogny. Hon levererades med en 40-hästars Sterlingmotor. Den ersattes redan 1961 av en Scania D 642 på 135 dieselkusar. Den mullrar alltjämt i det sju ton tunga skrovet och med sol i ryggen och hemlängtan gör hon i dag tolv knop på topp.
Det Mats Nygård och hustrun Tina släpade hem från uppställningsplatsen i Blekinge var dock en yacht långt ifrån sin forna glans. Men som alla gamla fina träbåtar klart värd att rädda.
Sedan 1951 hade Saraband haft inte mindre än nio olika ägare. Alla med varierande uppfattning om vikten av ordentlig vintertäckning och att ett 14 meter långt träskrov måsta pallas rätt. Nu var fördäcket slut och hon hade börjat få kattrygg.
Mats bestämde sig tidigt för att få båten i sjön redan påföljande vår. Sagt och gjort. Överst på prioritetslistan stod en renskrapning från köl till tak. Fördäcket dömdes ut då det bara fungerade som filter för regnvattnet. Att just då lägga ett nytt fanns inte tid till. Det fick bli en väl fungerande nödlösning. Hela fördäcket fick ett lager mahognyplywood som betsades till matchande kulör.
Några tappra försök att få bukt med det slokande akterpartiet gjordes utan resultat.

Vid installationen av Scaniamotorn hade man begått ett stort misstag. Då avgasröret skulle dras genom båten kapade man ur alla bottenstockar. Det försvagade konstruktionen avsevärt. Det i kombination med dålig pallning på land hade nu fått effekt.
Något var tvunget att göras och lösningen blev kraftiga vinkeljärn som bultades över de avsågade bottenstockarna. Nu fick hon tillbaka styrkan i skrovet men saknade språnget.
Efter en mycket tuff och slitsam vinter fick den rejält uppsnyggade Saraband åter vattenkänning midsommarhelgen 1999.
Den gamla Scaniadieseln startade snällt och har gjort det sedan dess. Allt som behövt bytas är ett membran i dieselpumpen och ett spridarrör.
Saraband har sedan dess använts flitigt sommartid av tvåbarnsfamiljen Nygård. Vintertid fixas och förbättras hon ständigt.
Inför vintern 2006 bestämde sig Mats för att försöka få bukt med kattryggen och få tillbaka språnget. Den enda lösningen stavades nåtlimning. En väl fungerande kur, men både svår och tidskrävande. Enkelt förklarat går det till så att man med hjälp av en domkraft pumpar upp skrovet i aktern till sitt rätta läge. Sedan pallas det av och själva arbetet kan börja. Skarven mellan borden sågas eller fräses upp ett antal millimeter beroende på båtens storlek. Därefter limmas en list i spåret. Då detta utförts mellan samtliga plank i bordläggningen blir skrovet åter starkt och förhoppningsvis med bibehållet språng.
Efter ett otal timmars sågande och limmande var Saraband tillbaka i form. Våren hade då börjat bli sommar och Mats beslutade sig för att ligga kvar på land. Den temporära plyfan på fördäck hade börjat ge upp och ett däcksbyte var nödvändigt.

Så skedde. Men denna gång lades ett massivt däck i oregonpine och mahogny. Lagom till Veteranbåtsmötet i Vasahamnen i slutet av maj var det lackat och klart. Det var en stolt och nöjd Mats som äntrade hamnen och fick inkassera alla lovord och erkännanden. För nog var det en ”ny” båt med det vackra däcket och höga svansföringen.
Som familjebåt tycker Mats att Saraband funkar perfekt.
– Ja, i dag är hon utrustad med allt vi behöver. Varmvatten, kylskåp och toalett med septiktank, berättar Mats.
När det handlar om så här gamla båtar blir man alltid nyfiken på om det finns några intressanta anekdoter om den.
– Nej, tyvärr. Inte vad jag vet i alla fall, säger Mats. Det mesta av historiken är känd och där finns inget spännande som någon långresa eller så. Det finns en halvmodell på Sjöhistoriska Museet, det är väl i och för sig kul.
Den kanske allra roligaste delen av historiken har Mats själv bidragit med. Under båtmässan Allt för sjön i våras visades hon upp i Motor Yacht Societys stora monter.
Inför mässdeltagandet fick hon nya dynor i salongen och på kommandobryggan.
När jag stötte på Saraband och hennes lyckliga ägare var hon på väg hem efter en vecka i ytterskärgården. Inför fotningen var Mats ivrig att komma i väg. Han var på väg hem för att packa motorcykeln. En hojresa till Estland med polarna stod på programmet.
Allt är inte båtar.

Pentryt håller idag bästa standard. Här finns nu rinnande varmt och kallt vatten.samt spis med ugn.

Den vackra salongen fick inför deltagandet på båtmässan Allt för sjön i mars nya plyschdynor. Här ombord dukas det gärna upp med finporslin och vit duk.

i slutet av 1930-talet moderniserades yachten. Salongen fick då större fönster och kommandobryggan fick stora vindrutor som nu är borttagna.