En stålskruv i en aluminiumplatta leder till galvanisk korrosion.

Säkra båten mot korrosion

Artiklar ur tidningen | Ur nummer: 3/2012
Av Mikael Mahlberg

De flesta aluminiumbåtar är långlivade. Det så kallade marinaluminiumet är en legering av aluminium och magnesium som är slagtålig och står emot korrosion bra i de flesta miljöer, inklusive saltvatten. Så fort aluminiumbåten kommer i kontakt med syre uppstår en vit, tät oxidhinna som utestänger syret och hindrar vidare nedbrytning.
Det vi kallar korrosion uppstår först då något övertrumfar den skyddande oxidhinnan och båten fortsätter att brytas ner.
– Att aluminiumbåtar korroderar så att de förstörs är dock ovanligt, och när det händer är orsaken sällan en felbyggd båt. I stället är det ägaren som gjort fel, till exempel målat botten med fel färg eller haft fel typ av offeranod, säger Bertil Sandberg, expert på korrosions­institutet Swerea.

Det vanligaste problemet i en mindre aluminiumbåt är så kallad galvanisk korrosion, som sker när aluminiumet kommer i kontakt med en annan metall och bildar en galvanisk cell. Orsaken är att metaller har olika elektrisk potential beroende på hur ädla de är. Sänker du ner två hopkopplade metaller i vatten kommer joner att vandra från den oädlare metallen till den ädlare.
Problemet är att aluminium är en ganska oädel metall och därför avger joner till många metaller.
Ett exempel: en aluminiumbåt har målats med en kopparbaserad bottenfärg utan primer. Då bildas en galvanisk cell som består av aluminiumskrovet (anod), koppar (katod) och vattnet, som är en elektriskt ledande lösning, så kallad elektrolyt. Anoden är den yta som ger ifrån sig material, katoden blir mottagare av materialet och denna jonvandring sker genom elektrolyten, vattnet. Då vandrar aluminiumjonerna från skrovet till kopparen i färgen och skrovet fräts sönder.
Att låta aluminiumbåten komma i kontakt med ädlare metaller är alltså en dålig idé.
Hur allvarlig korrosionen blir beror på. Är potentialskillnaden stor, som till exempel mellan den ganska ädla metallen koppar och aluminium, kan korrosionen gå fort. Sötvatten kan vara farligare än saltvatten eftersom det leder ström sämre.
– Korrosionen koncentreras kring skruvar och mindre föremål i sötvatten, just eftersom ledningsförmågan är så dålig. I saltvatten sprids korrosionen ut över större delar av skrovet, säger Bertil Sandberg.
Om katodytan är stor i förhållande till anodytan går korrosionen också fortare. En enda rostfri skruv lär inte sänka din aluminiumbåt. Är anod och katod lika stora går det däremot snabbare. En liten aluminiumbåt som ligger förtöjd med en kätting till en stålbåt kan vittra bort snabbt.
– Att montera fasta trimplan i rostfritt utan att ha distansbrickor emellan är också farligt, säger Bertil Sandberg.
Hur skyddar man sig då från galvanisk korrosion?
Ett sätt är att fästa offeranoder av ännu oädlare metall på båten. Offer­anoden ger en elektrisk motström och korroderar då i stället för båten.

Det gäller att välja rätt anodtyp beroende på var båten ligger, menar Bertil Sandberg. Ju mindre salt i vattnet (och därmed sämre ledningsförmåga), desto större motström behövs.
På Västkusten används ofta zinkanoder. I insjöar, där vattnets ledningsförmåga är sämre, behövs antingen en mycket större zink­anod eller en av en annan typ, till exempel magnesium som är ännu oädlare än zink.
– Men risken att drabbas av galvanisk korrosion är liten så länge man följer några enkla råd, säger Bertil Sandberg.

Saltvatten leder ström bra och därför korroderar stora delar av aluminium­ytan.

I sötvatten, som leder ström sämre, kan korrosionen begränsa sig till en mindre del av aluminiumet, men å andra sidan gå djupare.